Verbal läkekonst
Idag stod jag och tänkte ångesttankar vid återlämningsautomaten på biblioteket. Vände och vred på böckerna efter uppmaningen "streckkoden uppåt", pedagogiskt förklarat i enkel text och bild men svårt när man har tankarna på annat håll. Jag var lite förundrad över min nya skuld på 76 kronor. Lite sorgsen över det gråa vädret, ovissheten inför framtiden man hela tiden slåss med, smältande polarisar, alla människor som har frysen full med enportionsförpackningar och att sommaren så sakterliga övergår i höst (vilket är ganska vackert, men ändå sorgligt).
Så stod han där, Brandmannen. Han sa "så bra ni spelade i Önneköp" och jag förstod väldigt långsamt. Jag trodde att vi var i Huaröd när vi spelade på familjen Bergs Musikfest. Han sa små fina saker och jag kände så sakterliga hur jag tinade upp och blev varm inombords av de berömande orden. Det tunga sinnet blev med ens lite lättare.
Det kändes lite som att bli räddad ur ett brinnande hus. Nästan.
Så stod han där, Brandmannen. Han sa "så bra ni spelade i Önneköp" och jag förstod väldigt långsamt. Jag trodde att vi var i Huaröd när vi spelade på familjen Bergs Musikfest. Han sa små fina saker och jag kände så sakterliga hur jag tinade upp och blev varm inombords av de berömande orden. Det tunga sinnet blev med ens lite lättare.
Det kändes lite som att bli räddad ur ett brinnande hus. Nästan.
Kommentarer
Trackback
